anniks

Mitt andra namn är panik. Vill snabbt få bortsålt mina 2 biljetter till Kaiser Chiefs keikkan som äger rum nästa fredag (14 okt) i Hfors! Känns fånigt och onödigt att biljetterna blir oanvända!

Är du intresserad, vet du nån som e intresserad? Köp åt dig själv eller som present! Nu!

Kanske jag kunde uppdatera här nu som då, för att visa lite livstecken åt de 700 läsarna jag har dagligen. Så här är jag! Jag lever och mår bra.

Kanske efter det här ökar läsarantalet till 1000 för att jag skriver så intressanta inlägg!

Jag småfantiserade lite om att sova i tält över midsommaren, inte i Österbotten, utan på ett ställe var jag antagligen har kört nedförsbacke i 220. Jag skiter blanka fan i VilleGalleJalle&Balle och Milk Ink (som förresten är så värdelöst att jag gråter kaktusar) och vädret. Gemenskapen, mina vänner, därför sticker jag till himos.

Jag borde inte få sova så här länge, jag blir konstig. Nu sitter jag i vardagsrummet, äter gröt, dricker kaffe och skrattar för mig själv. Eller ja, egentligen har det nog ingenting att göra med att jag sovit för länge. Det är ju egentligen den vanliga Annika jag skriver om. Annars! Jag kommer väldigt sällan ihåg mina drömmar och en vän till mig sa att man har psykiska problem om man inte drömmer. Stämmer detta påstående?

Jag kan ju nog inte vara så frisk, som skriver om att skratta för sig själv och att vara psykiskt sjuk i samma blogginlägg…

Idag smygdiggade jag till en smörlåt. Som jag senare hörde var årets vinnarlåt i Eurovisionen. Oho! 100 ggr bättre än förra årets Lena.

När vi landade i Helsingfors-Vanda flygfält för en vecka sedan, möttes vi av sura och sönderstressade ansikten. Jag blev illamående. Men jag tror jag måste börja acceptera att jag kommit hem nu. Om Thailand är ”The land of thousand smiles” så är Finland ”The land of stress”.

I ärlighetens namn vill jag fly.

Träffade Anna ikväll, hon bjöd på te och frukter och nämnde om sin blogg i förbi farten. Så glad jag blir. Anna är så rolig att jag ibland kissar på mig. Läs bloggen så förstår du!

Flyttade tillbaka till min lägenhet på Rådhusgatan ikväll. Pia var snäll och höll mig sällskap medan jag packade upp kläder och gick igenom gamla papper. Vi var en sväng via Shell och köpte nötter, när vi kom hem kolla Pia på mordkommisionen och jag sorterade papper. Efter en stunds tystnad säger jag ”Vitsi, olis voinu ostaa kananmunia kans…”. VA? Sen när pratar jag finska med Pia?

Vi flög med ett två-våningsplan till Saigon City fredagen den 13:e. Vi tog taxi genast till ett hotell en tjej hade googlat fram. Det hotellet hade tyvärr fullt, men de hade ett annat hotell närmare Ben Thanh marknaden, så det beställde en taxi åt oss och betalade resan till hotellet!!! Vi fick ett fräscht och billigt rum inkl. frukost, som de kom med till rummet varje morgon! Otroligt hjälpsam personal och jag rekommenderar hotellet varmt! (My Anh Hotel, Ho Chi Minh City). På kvällen gick vi ut på stan lite, men det blev bara en snabb middag så traskade vi hem till hotellet igen. Hissen i hotellet var ett litet skåp, det stod 450 kg på en plåtbricka. Det rymmer alltså fem flickor riktigt bra, tänkte vi. Men det tyckte nog inte hissen, som stannade någonstans mellan våning ett och fyra. Efter en stunds väntande hörde vi pustar och stönar från andra sidan dörren. Där kämpade piccolon att vrida upp dörren med sina bara händer, ja och en liten liten mejsel faktiskt. Vi slapp ut och använde aldrig hissen igen.

På lördagen var det sightseeing för hela slanten, vi var till War Remnants Museum, Bitexico Financial Tower och några andra. Meget intressant och intensivt. På söndagen tog vi taxi till Cu Chi tunnlarna, som användes under Vietnamkriget. Det var kokhett, långt nere i marken och mörkt! Jag gjorde dessutom något som jag aldrig trodde jag skulle göra under min livstid! 10 skott, 300.000 vnd, en ak47:a och pang pang pang!

På söndags eftermiddagen tog jag, Emmi och Sonja bussen till Muine. Vi pausade en gång, fick punktering en gång och det är faktiskt omöjligt att sova i en buss då man kör i Vietnam. Bussar, lastbilar och mopederna tutar ikapp med varandra och man tror man håller på att bli tokig! Det tog oss fem timmar att komma till Muine. Det första vi mötte på var en australiensisk man, som ägde ett hotell strax bredvid busshållsplatsen. Han beklagade att han inte hade lediga rum åt oss för den natten, men att han har följande natt. Vi berättade att vi redan hade hotell som vi betalat för. Han tyckte ”well, then you’re screwed”. Jahapp, tack. Men det visade sig sedan att vårt hotell var sjutusen gånger bättre än hans hotell. Vi vs. Australienaren 1-0.

Hotellet var Novela Resort & Spa (Aurinkomatka lär ordna resor dit också). Lyxhotell om jag får säga. Det var ganska folktomt där och personalen kunde nada engelska. Vi hade poolen för oss själva och vi beställde roomservice nu o då. Jag hade sett framemot windsurfing kursen, men havet var inte så mycket att hurra för, det kryllade av medusor lika stora som din egna skalle!

Veckan var lite som rehab. Vi åt, solade och sov. Och var på massage. Första massagen vi prövade på var Aloe Vera full body massage. Vad vi inte visste var att det var bokstavligen full body massage. Det var olidligt obekvämt. Massören (som var kvinna) kletade aloe vera på både rumpan och brösten. Jag kunde inte hålla mig för skratt, vilket jag kanske borde ha gjort. Jag är rädd att massören misstolkade mig. Dagen efter gick vi på Hot Stone Massage och följande dag var vi på manikyr/pedikyr. Vi gjorde en bra deal med ägaren, Pimpen, som vi kallade honom. Han var en ung man, runt 25, som hade närmare 10 kvinnor som anställda. Jag är osäker om de erbjöd ”sådana” tjänster. Men jag tvivlar. Jag är nöjd och jag kom över nakenchocken.

Vi åt krokodil kött en kväll. Jag väntade mig en maffig, mörk och blodig biff. När tallriken slängdes framför feijan ligger en platt, ljus, seg och torr biff och väntar på att bli uppäten. Kroko-kött är inte något jag rekommenderar.

Roligaste var äventyret till sanddynerna, där vi stötte på två småkillar som försökte fiska våra pengar. Det slutade med att dom fick mera pengar än vad dom bad om, bara för att dom var så härliga. Pojkarna demonstrerade först hur man skulle rutscha ner för sandbackarna, sedan var det vår tur. Kalas! Jag hade halva av sandhögen i mina byxor då vi kom hem till hotellet.

Jag lovar och svär att jag kommer att åka tillbaka till Vietnam. Människor säger att Thailand är heaven on earth. Jag protesterar. Vietnam är heaven on earth. Där är människorna genuint schyssta, i Thailand kysser de (ursäkta mitt språk) röv och vill bara ha dina pengar. Vietnam är dessutom mycket billigare och de pratar jätte bra engelska!

Jag är hemhemma och förvirrad. Det känns som påsk och det doftar påsk där ute! Nu saknar jag påskbrasan och häxorna. Inte kinderägg, för jag åt just två sådana. Överraskningarna var en stor besvikelse, inget att bygga.

Tjohoo jag tänkte söka mig hemåt så småningom!